Sinnenas trädgård

Barocken var de praktfulla fontänernas epok framför andra. Drottningholms barockträdgård utgjorde inget undantag, men det skulle dröja nästan trehundra år innan Tessins vision om vattenkaskader kom att fungera som det var tänkt.

I barockträdgården skulle människans sinnen kittlas - synen av blommornas färgprakt, de ansade buskarna och skulpturerna, luktsinnet av blommornas väldoft och hörseln genom fåglarnas sång och ljudet av porlande vatten i fontäner och kaskader.

Inslaget av vatten i Drottningholms slottsträdgård var betydande, inte minst genom vattenparterren och kaskaderna, en rad mindre vattenfall som skulle bilda en fond för vattenparterren. Därutöver var fontänen Kronan i trädgårdens mittaxel en viktig beståndsdel.

Det krävdes omfattande arbeten för att få fram vatten till de storslagna fontänerna, vattnet skulle accelereras fram genom självtryck, vilket krävde sinnrika ingenjörsarbeten, välfyllda reservoarer och täta vattenrör. År 1683 anlitades den franske fontänören Louis de Cussy. Han inrättade ett helt system av dammar, diken och nedgrävda rör. Vattnet för vattenfallen och parkens fontäner skulle ledas med hjälp av urborrade trädstammar, ekar från Gripsholm, som sammanfogades med järnbeslag. Vattnet kom från några dammar som hade grävts för ändamålet på Lovön, norr om parken.

När barockträdgården restaurerades under Gustaf VI Adolfs tid föddes tanken att även kaskaderna och Kronan skulle rekonstrueras. Uppdraget gick till dåvarande slottsarkitekten Ivar Tengbom, som ritade en förenklad version av Tessin d y:s ursprungliga anläggning. Med hjälp av en modern pumpanläggning och tidsenliga rörinstallationer kunde nu vattnet matas fram. Den 16 juni 1961 öppnades vattenflödet till Kronan och kaskaderna. Barockparkens fontäner och kaskader fungerade för första gången så som det var tänkt 300 år tidigare.

Kaskaderna i Drottningholms slottspark. Foto: Kaffegruppen/Kunligaslotten.se