Desideria - drottning på distans
Desideria, Sveriges nya drottning, hade livet igenom befunnit sig i världshändelsernas absoluta centrum, och upplevde det svenska hovlivet tråkigt. Men på Rosersbergs slott kunde hon leva ett avslappnat sommarliv.
Bernhardine Eugénie Désirée Clary föddes som dotter till en förmögen sidenfabrikör i Marseille och hade en harmonisk uppväxt fram till franska revolutionens skräckvälde. Mitt i detta kaos förlovar sig Désirée med en lovande ung officer, Napoleon Bonaparte, och hennes syster Julie med dennes bror Joseph. Chocken blir svår när Désirée nås av budskapet att Napoleon har gift sig med en annan och hon skriver sorgset:
”glöm ej helt bort Eugénie och beklaga hennes lott”
Napoleon kunde verkligen aldrig glömma Désirée. Livet igenom, också när han blev kejsare, fortsatte han att hålla sin vakande hand över henne. När Désirée senare gifter sig med officeraren Jean Baptiste Bernadotte, skyddar han honom också. Désirée är en av ytterst få personer som inte är rädd för Napoleon. Lika lite som hon är rädd för sin viljestarke make.
Ett kallt kungarike
Det går bra för Jean Baptiste Bernadotte. Han befordras till marskalk och så småningom belönas han med ett visserligen litet, men dock eget furstendöme, Pontecorvo. En dag erbjuds han ett kungarike. Och så blir Désirée kronprinsessa av Sverige, och får det svenska namnet Desideria. Desideria tycker att det svenska hovlivet är stelt och tråkigt, dessutom arbetar hennes man hela tiden. Inte heller klimatet passar drottningen, och endast två månader efter ankomsten till Sverige, juni 1811, återvänder hon ensam till Frankrike för att "vårda sin hälsa".
Först tolv år senare återvänder Desideria till Sverige, i juni 1823. Med sig har hon den sextonåriga Josefina av Leuchtenberg, som sonen Oskar (I) valt som gemål.
Livet på Rosersberg
Desideria blir från 1823 permanent bosatt i Sverige. En plats hon i alla fall tycks trivas på är Rosersbergs slott. Här tillbringar Desideria och Karl XIV Johan delar av sommaren och livet på sommarslottet är mindre formellt. Här roar man sig med teater och musik. Karl Johan spelar också gärna biljard; på slottet står biljardbordet fortfarande kvar. Däremot avskyr kungen kortspel.
Slottet är självförsörjande på fisk, vilt, frukt, bär och grönsaker. Här odlas också kungens favorit karljohansvamp. Desideria å sin sida ser till att det finns olivolja, kronärtskockor, choklad, pistaschmandlar och roquefortostar i slottets skafferi.
”angenäm och förbindlig”
Desideria kunde vara en charmerande sällskapsmänniska. Den engelske ministern Bloomfield, som besökte Rosersberg 1824, beskriver hur ”angenäm och förbindlig” drottningen är. Han skriver om hur kvällarna avslutades med kaffe, biljard och samvaro i i biblioteket, där det fanns tidningar från hela Europa. Någon spelade piano, kungen reciterade Molière, hovdamerna handarbetade och drottningen läste.
Drottningens änkesäte
När Karl XIV Johan dör 1844 får drottning Desideria Rosersberg som änkesäte. Hon tar dit minnessaker och hänger upp porträtt av sina släktingar på väggarna. Vid favoritsoffan hamnar bekväma fotpallar. Kort sagt – hon gör med enkla medel slottet mer hemtrevligt och personligt.
Änkedrottningen tycker mycket om djur. Hon har en malteserhund som hon skämmer bort och varje dag matar hon sina höns, svanar, gäss och ankor, som hon nästan ser som husdjur. Av sin hovpersonal beskrivs änkedrottningen som vänlig och givmild.
Desideria har ofta en planerad resa till Paris, men kommer aldrig iväg. Anledningen är hennes fruktan för att resa över sjö och hav, en rädsla som tilltar med åren.
Sen till sista föreställningen
Livet igenom hade drottningen svårt att hålla tiden. Den 17 december 1860 kom hon som vanligt för sent till Operan. Hon hann bara se ridån gå ner till Calderóns ”Livet är en dröm”. En liten stund senare var kvinnan som hade befunnit sig mitt i världshistorien död. Föreställningen var över.
”Den 17 december 1860. Kl ½ 11. Eftermiddagen afsomnade Lugnt och fridfullt den Wördade Stammodern för det Svänska Konunga Huset”.
Toppbilden: Desideria, 1781–1860, drottning av Sverige och Norge. Porträtt av Fredric Westin 1830, ur Nationalmuseums samling. Bilden är beskuren.